150 000
Garmin har slängt en utmaning, 150 000 steg på 14 dagar. Det är överkomligt och jag vill gärna klara det. Förra veckan var utmaningen att cykla 100km på 7 dagar, den missade jag pga menshelvete som gjorde mig helt kaputt nästan två dagar. Så den gav jag upp. MEN, som sagt, denna vill jag klara! ☻
Förövrigt då?
Tjaaa....
Som tidigare nämnt i ett inlägg så längtar jag galet mycket till midsommaren. Ledig helg. Tillsammans. Vara. Vila. Njuta. Vi har även funderat på en gat-away til juli. Åka en helg iväg och flanera och bara vara. Han och jag. Vi ska titta på hotell vid tillfälle. Det är liksom dags nu, dags att åka iväg lite och trotsa corona. Så på den fronten är det bara bra.
Jobbet - hmm....samma. Det finns personer där i bestämmande position som verkligen drar ner på motivationen. Inte bara på mig utan alla. Igår myntade jag till och med till sambon att det börjar gå så långt att jag snart inte klarar av att ha mitt namn inblandat. Mot etik och mot moral. Min alltså. Men, få se. Endera det att bry sig, eller bara strunta i det. Jag vet inte...kan ju inte ha dåligt samvete pga andras åtgärder och beslut..eller snarare dessa uteblivna. Jag är mellan barken och trädet och det är inte rätt.
FOKUS PÅ MITT LIV!
Igår satt jag på balkongen och lyssnade på lite vemodig musik. Kände längtan efter det som var... Det är rätt länge sedan jag känt av den längtan som gör att själen känns ihålig och hålig, det som känns att det är tungt att andas. Men igår kände jag det. Minnen som flödade. Dessa fullständiga stunder. Undrar om han tänker ibland också, kanske, kanske inte. Jag hoppas han gör det.
Då vi ändå är inne på detta, låtom oss nämna en klassiker, blåa ljuset. Tänkte på honom en dag med, men i mer käck ton. Tänkte på att han måtte trivas i värmen, tänkte på det stökiga sommarstället, tänkte på doften av röd marlboro. Vi hade kul stunder, minns bara de som var närmast (allt gammalt stök känns långt bak begravet). "Finbilen" som var en usel gammal ford och hans kavaj som satt lite dåligt samt slätbyxor med hål. Haha, liksom....han ville så mycket men var så lite ändå.
Så är det vara här i livet, saker kommer och saker går. ☻